En strimma hopp

En riktigt bitter min...

Jag har tjurat hela eftermiddagen eftersom jag inte vann något på min triss, varit sådär riktigt bitter gammal kärring... Men det får man vara, ibland. Det blir ju bara löjligt att påstå att man inte är bitter, när alla ändå förstår att den ända man försöker övertala är sig själv. För är inte den bittraste människan den som avslutar varenda mening med - "Men jag är inte bitter!" Så jag ska vara ärlig, jag är bitter - för jag hatar att inte vinna...

Men så när jag var som bittrast och eländigast, mötte jag henne. En av de få kvinnor som lyckas lysa upp ett totalt jävla mörker med sitt leende och sin omtänksamhet. Vi möttes enligt min stegräknare efter ca 3000 steg -på en parkering och jag var på "mission" för att inhandla koriander. Jag gav henne en stor kram och hon vände upp och ner på hela min värld, med det där leendet som hon alltid har. Med sina ord fick hon mig att glömma fokuseringen på att vara bitter. Istället pratade vi om hur livet är, har varit, och vart vi är påväg. Jag måste erkänna att jag ser en strimma ljus där i andra sidan på tunneln... Hon är min gamla chef, och helt enkelt världens underbaraste - Sara!

Förutom Sara, så får Christian mig på bra humör, så jag har inte något emot att lyssna på honom flera timmar om dagen...