En riktigt bitter min...

Men så när jag var som bittrast och eländigast, mötte jag henne. En av de få kvinnor som lyckas lysa upp ett totalt jävla mörker med sitt leende och sin omtänksamhet. Vi möttes enligt min stegräknare efter ca 3000 steg -på en parkering och jag var på "mission" för att inhandla koriander. Jag gav henne en stor kram och hon vände upp och ner på hela min värld, med det där leendet som hon alltid har. Med sina ord fick hon mig att glömma fokuseringen på att vara bitter. Istället pratade vi om hur livet är, har varit, och vart vi är påväg. Jag måste erkänna att jag ser en strimma ljus där i andra sidan på tunneln... Hon är min gamla chef, och helt enkelt världens underbaraste - Sara!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar