Cravings for fur...

Ibland vet man aldrig vad man har förens man lämnat det, eller varit ifrån det tillräckligt länge. Så är det nu, varje promenad jag går så känner jag mig lite ensam, det är något som saknas. Det är han den lilla krabaten, han som alltid lyssnade på mitt tjat... Han som aldrig ifrågasatte det jag berättade, han som följde varenda steg jag tog... Han må vara världens dampigaste energi-knippe, och många gånger har han fått mig att drivas till totalt vansinne - men fan vad jag vill mysa upp mig i soffan med honom nu...

Många gånger har vi gått längs vilsestigen, men alltid hittat hem...